Inledning: ett barn av det sociala arbetet
Det vanligaste missförståndet om Communities That Care (CTC) är att arbetssättet är för bristorienterat: för långt från vardagen, för teknokratiskt, en import från folkhälsoområdet som delar ut frågeformulär och manualer över huvudet på de yrkesverksamma. Premissen är fel. CTC kommer inte från en främmande professionskultur utan från det sociala arbetet självt. Det utvecklades i Social Development Research Group vid University of Washingtons School of Social Work, kring J. David Hawkins och Richard F. Catalano, och dess upphovsmän beskriver det uttryckligen som ”a model of social work practice”, en modell för socialt arbete i praktiken, utifrån fyra av professionens kärnprinciper: evidensinformerat, ekologiskt grundat (person-in-environment), styrkebaserat och rättvisefrämjande (Haggerty & Shapiro, 2013).
CTC förkroppsligar därmed ett professionsideal för det sociala arbetet, och det förenar det idealet med något som professionen traditionellt har haft svårt med: systematisk evidens för effekt på ett helt systems nivå. Mer än så: arbetssättet svarar på problem som det sociala arbetet med barn och unga, i Europa som annorstädes, länge har diagnostiserat hos sig självt. Den verkliga frågan är därför inte om CTC passar det sociala arbetet utan vad det tillför det.
De yrkesverksammas reservationer förtjänar ändå att tas på allvar: oron för ett fokus på brister, försummelsen av den levda erfarenheten och den professionella relationen, risken för en ”teknokratisering” där pedagogisk takt får vika för trohet mot en manual. Invändningen har en gedigen kärna: det ”teknologiunderskott” som Luhmann och Schorr (1982) beskrev, insikten att system som tar sig för att förändra människor, som utbildning och socialt arbete, strukturellt saknar en tillförlitlig kausal teknologi, eftersom deras motpart är ett deltagande, självbestämmande subjekt. Den här artikeln prövar invändningarna mot det sociala arbetets vägledande principer, redogör för vad CTC tillför verksamheterna för barn och unga och läser evidensen, som har vuxit, med omsorg.
Det sociala arbetets vägledande principer
Socialt arbete med barn och unga präglas av principer som varje preventionssystem måste mätas mot. Vokabulären skiljer sig från land till land; innehållet är gemensamt.
- Livsvärldsorientering: målet är att göra en mer framgångsrik vardag möjlig inom vardagens eget medium, med respekt för hur människor redan hanterar sitt liv i dimensionerna levd tid, levt rum och sociala relationer (Grunwald & Thiersch, 2018). Närhetsprincipen följer: åtgärder som stödjer de resurser som redan finns ”i fältet” går före dem som skapar egna arrangemang och ersätter människors egen värld.
- Resurs- och bemästringsorientering: styrkor och arbetet med att bemästra står i centrum, inte brister. Böhnischs paradigm om livsbemästring fångar strävan efter handlingsförmåga i kritiska situationer där den psykosociala balansen är hotad, och knyter den tillbaka till samhällsstrukturella villkor (Böhnisch, 1997). Det är en bro till logiken bakom och .
- Områdesorientering: områdesbaserat arbete utgår från vad människor vill och intresserar sig för, ger aktiverande arbete företräde framför omhändertagande, orienterar sig mot personliga och lokala resurser, arbetar över målgrupper och förvaltningar och vilar på nätverkande och samverkan mellan verksamheter (Budde, Früchtel & Hinte, 2006).
- Delaktighet och egenmakt: artikel 12 i FN:s barnkonvention ger varje barn rätt att bli hörd i alla frågor som rör barnet, i förhållande till ålder och mognad, och de flesta europeiska barnavårdslagar upprepar den skyldigheten för offentliga verksamheter. Professionellt betyder det att ta dem vi arbetar för på allvar som experter på sin egen situation. Egenmakt (empowerment) verkar på fyra nivåer – individ, grupp, institution och lokalsamhälle (Herriger, 2014) – och om den snävas in till den individuella nivån avpolitiseras strukturella problem i det tysta.
Vad CTC tillför verksamheterna för barn och unga
Det sociala arbetet pekar självt ut sina svagheter. En nationell utvärdering av effektorienterad ungdomsvård i Tyskland konstaterade att systematisk effektforskning praktiskt taget saknades inom socialpedagogiken och det sociala arbetet, och att mycket av det som utgavs för att vara det bestod av självutvärderingar, formativa utvärderingar och enkäter (Albus m.fl., 2010). Läsare i andra europeiska länder kommer att känna igen mönstret, och dess följeslagare: stuprören mellan verksamheter, som gör skräddarsydda, förvaltningsövergripande lösningar svåra att bygga (Früchtel, Cyprian & Budde, 2013); planering av verksamheter för barn och unga som är fattig på data, utan skyldighet till integrerad uppföljning på småområdesnivå (Gehne & Schröpler, 2020); och preventionsdilemmat, där universella erbjudanden når de grupper som aldrig löpte särskilt stor risk och når de mest belastade grupperna minst (Bauer, 2005) – den omvända vårdlagen i ungdomsarbetets miljö. Allt detta under ett dubbelt tryck att rättfärdiga sig, från ansträngda budgetar och från en växande skepsis mot effekter (Albus m.fl., 2010).
Det är precis på de här punkterna CTC går till verket, och förvandlar det sociala arbetets egna vägledande principer från programförklaring till prövbar praktik:
- Förpliktande samverkan. CTC samlar de annars stuprörsindelade förvaltningarna – socialtjänst, skola, hälsa, polis, civilsamhälle – vid ett bord och ger dem, i risk- och skyddsfaktorerna, ett gemensamt professionellt språk. Den förväntade effekten växer med bredden: ”the greater the number of sectors involved in CTC, the greater the expected community-level change”, ju fler sektorer som deltar i CTC, desto större förväntad förändring på lokalsamhällets nivå (Haggerty & Shapiro, 2013). En avsiktsförklaring om samverkan blir en stående arbetsstruktur, ett .
- Uppmätt behov. Där planeringen annars vilar på intuition och på vad som råkar finnas att erbjuda använder CTC en anonym elevenkät för att ta fram en profil på småområdesnivå av de riskfaktorer som faktiskt är förhöjda och de skyddsfaktorer som faktiskt är svaga, och prioriterar på den grunden. Instrumentet har validerats i flera europeiska länder; den tyska versionen är till exempel psykometriskt gedigen och valid mot våld, brottslighet, bruk av alkohol och droger samt depressiva symtom (Reder m.fl., 2024). Den datafattiga planeringen får en empirisk bild av sitt eget .
- Prövade program. De prioriterade faktorerna kopplas till program vars effekt har prövats, genom ett evidensregister: det europeiska registret Xchange, eller ett nationellt där ett sådant finns (Brender m.fl., 2024, beskriver det tyska registret). Tillgänglighet och vana avgör inte längre valet; dokumenterad effekt gör det. Det är det metodiska svaret på det effektgap professionen själv pekar ut hos sig.
- Prevention i proportion till behov. Eftersom CTC arbetar område för område och investerar mer där belastningen är högre följer det vad Marmot Review kallar ”proportionate universalism”, proportionell universalism: insatserna förblir i princip universella, men deras intensitet stiger med områdets utsatthet (Marmot Review, 2010). I Roses termer förskjuter CTC ett helt lokalsamhälles riskfördelning i stället för att plocka ut enskilda högriskfall (Rose, 1992). Det mildrar preventionsdilemmat mellan bostadsområden. Det avskaffar det inte (se nedan).
- Struktur i stället för projekt. CTC investerar i att bygga kommunal kapacitet, inte i ännu ett tidsbegränsat projekt – svaret på preventionens notoriska projektform och den brist på hållbarhet som följer med den (Wohlgemuth, 2009). De första fynden från Tyskland visar att kommuner med högre kapacitet inte bara oftare arbetar utifrån evidens; deras ungdomar använder också mindre alkohol, tobak och droger, vilket är precis vad prevention är tänkt att uppnå (påvisat som ett samband, ännu inte som en orsakseffekt; Birgel m.fl., 2024).
- Legitimitet genom kostnad och nytta. CTC är en av få preventionsstrategier med en robust ekonomisk kalkyl: den långsiktiga amerikanska studien slutade med en avkastning på omkring 12,90 dollar per satsad dollar (Kuklinski m.fl., 2021), ett argument som tar den kommunala preventionen ur försvarsställning.
Att CTC inte är ren riskhantering är en fråga om dess teori. Den säger att möjligheter till prosocial delaktighet, färdigheter och bekräftelse stärker bandet till prosociala människor och institutioner, och att det bandet motverkar antisocialt beteende (Catalano & Hawkins, 1996). CTC mäter och stärker därför medvetet skyddsfaktorer (Walter m.fl., 2023), vilket placerar det nära – främjandet av kompetens, samhörighet, självtillit och prosociala normer (Catalano m.fl., 2004) – och nära den salutogena synen på hälsans villkor, alltså (Raithel, 2011). Och rädslan för teknokratisering? Det som betyder något är åtskillnaden mellan vad (vilket program) och hur (dess pedagogiska genomförande), förutsatt att evidens förstås rätt: den ger den yrkesverksamma inte ”direct rules or guidelines”, direkta regler eller riktlinjer, utan ”plausible hypotheses for intelligent problem solving”, rimliga hypoteser för intelligent problemlösning (Otto, Polutta & Ziegler, 2009). Just den här frågan – vilken kunskap det sociala arbetet behöver, och hur långt ett anspråk på effektivitet räcker – har präglat professionens debatt under lång tid (Otto, Polutta & Ziegler, 2010); den är också en varning för att snäva in ”effekt” till en linjär föreställning som inte gör det socialpedagogiska arbetets komplexitet rättvisa (Oelerich & Otto, 2011). Evidensen vägleder den professionella bedömningen; den ersätter den inte. Det är vad reflexiv professionalitet betyder.
CTC i det europeiska sociala arbetets landskap
Ämnesmässigt hör CTC hemma i traditionen – den aktiverande, deltagande, resursorienterade och sektorsövergripande linjen i det sociala arbetet som Haggerty och Shapiro (2013) uttryckligen anger som arbetssättets hemvist (för den tyskspråkiga traditionen, se Stövesand, Stoik & Troxler, 2013), och som går under många namn i Europa: community work, community development, Gemeinwesenarbeit, travail social communautaire, opbouwwerk. Professionellt ansluter det direkt: de flesta europeiska barnavårdslagar innehåller ett förebyggande, främjande uppdrag vid sidan av det skyddande, och de flesta ålägger kommunerna att planera verksamheter för barn och unga utifrån behov. CTC:s databaserade prioritering är ett sätt att uppfylla den andra skyldigheten. Besluten fattas i en ledningsgrupp av nyckelpersoner och i ett operativt områdesteam där de viktigaste lokala institutionerna bör vara företrädda (Walter m.fl., 2023). I Tyskland, där CTC först prövades på tre platser från 2009, accepterade de involverade yrkesverksamma programlogiken i stort (Schubert m.fl., 2013); arbetssättet har sedan spridit sig till kommuner i flera förbundsländer, och till ett antal andra europeiska länder, som sidan om Europa visar.
Delaktighet är här ingen bisak utan själva arbetsprincipen. CTC löper genom fem faser och bygger en bred koalition av nyckelpersoner, yrkesverksamma, boende, föräldrar och unga, vilket lägger prioriteringar, programval och implementering i lokala händer och gör lokalsamhället till ägare av sin handlingsplan (Hawkins & Catalano, 1992; Haggerty & Shapiro, 2013). De ungas perspektiv är i själva verket utgångspunkten för hela processen: deras anonyma självrapporter i elevenkäten – en totalundersökning av bostadsområdet – bestämmer diagnosen och därmed valet av åtgärder. Vad som återstår att kalibrera är bara djupet i det direkta medbestämmandet. Vilka som ingår i koalitionen avgörs lokalt (Haggerty & Shapiro, 2013), så graden av formell ungdomsdelaktighet varierar från plats till plats – en fråga om lokal utformning, inte om modellen.
Förstått på det sättet är CTC ingen rival till det områdesbaserade sociala arbetet utan dess operativsystem: det gör de erkända men sällan förverkligade principerna – resurssynen, det sektorsövergripande nätverkandet, aktiverande snarare än omhändertagande arbete – uppnåeliga som process och öppna för prövning. En spänning kvarstår i kärnan. Det områdesbaserade sociala arbetet utgår från människornas uttalade vilja, inte från ett behov definierat utifrån (Hinte & Treeß, 2014); CTC börjar omvänt med en epidemiologiskt uppmätt riskprofil. Att förena databaserad prioritering med de berördas vilja är inget som arbetssättet löser av sig självt; det överlämnar uppgiften till den lokala praktiken. Den ömma punkten är i alla händelser mindre hur väl arbetssättet passar professionen än kontinuiteten. Vad ett lands regelverk än erbjuder för preventionens strukturella sida – samordningen, snarare än programmen – tenderar det i praktiken att vara ett underordnat alternativ som beror av kommunens medfinansiering. Lokal samordning på minst en halv tjänst måste säkras varaktigt, annars förblir arbetssättet beroende av enskilda personer (Schubert m.fl., 2013).
Vad effektforskningen visar
Evidensen har blivit bredare och mer robust under de senaste åren. Dess grund är , en klusterrandomiserad kontrollerad studie i 24 amerikanska orter med 4 407 ungdomar. De mest tillförlitliga fynden kommer därifrån. I USA minskade CTC den kumulativa risken för att bära handeldvapen under tonåren med omkring en fjärdedel (OR 0,76; 95 % KI 0,70–0,84; Rowhani-Rahbar m.fl., 2023) – en central våldsindikator i amerikansk kontext och inte direkt överförbar till Europa. Och vid 23 års ålder, tolv år efter programstarten, uppvisade unga vuxna som växt upp i CTC-orter fortfarande högre andelar bestående avhållsamhet från alkohol och droger; kostnads-nyttoanalysen, som vilar på enskilda signifikanta resultat trots på det hela taget blygsamma beteendeeffekter, fann en nettonytta på omkring 7 150 US-dollar per person (Kuklinski m.fl., 2021). Även utanför studieförhållanden, i rutinpraktik över 388 skoldistrikt och knappt 471 000 elevenkäter i Pennsylvania, uppvisade CTC-distrikten lägre nivåer av bruk av alkohol och droger, brottslighet och depression (små till måttliga; Chilenski m.fl., 2019). Ett australiskt kostnads-nyttofynd (omkring 2,6 australiska dollar per dollar; Abimanyi-Ochom m.fl., 2024) och ett färskt våldsfynd från utsatta bostadsområden i Denver (Kingston m.fl., 2026) stöder bilden – det senare med ett förbehåll: nedgången i gripanden av unga för våldsbrott syntes i bara ett av de två lokalsamhällena, ett tecken på att kontext och implementeringskvalitet avgör framgången (mer om Denverstudien).
Lika viktigt är vad evidensen inte stöder. Den amerikanska studiens långtidseffekter gäller framför allt en förhindrad debut i riskbeteende, inte aktuellt beteende vid 21 års ålder; det globala testet över alla primära utfallsmått missade signifikans med knapp marginal, och effekterna var koncentrerade till unga män (Oesterle m.fl., 2018). Gynnsamma effekter på skyddsfaktorer i årskurs 8 (Kim, Gloppen m.fl., 2015) gick inte längre konsekvent att påvisa i årskurs 10 (Kim, Oesterle m.fl., 2015). Det finns också en närhetseffekt i själva forskningen: en betydande andel av de mest robusta fynden kommer från den grupp som utvecklade arbetssättet; oberoende replikationer i Pennsylvania, Australien och Denver pekar i samma riktning, men närheten mellan program och utvärdering måste hållas i minnet när de vägs. I november 2025 slog brittiska Youth Endowment Fund samman 41 effektstorlekar från 13 publikationer och fann en sammanvägd relativ risk på 0,93 över utfall för våld och brottslighet, med ett 95-procentigt konfidensintervall från 0,84 till 1,02, vilket innefattar möjligheten att effekten är noll; fonden bedömde arbetssättet som lågt i effekt och mycket lågt i tillförlitlighet, på en uppsättning studier av vilka ingen kom från Storbritannien (vår läsning av omdömet).
För Europa saknas fortfarande robust evidens för beteendeeffekter. Den tyska forskningen har hittills säkrat studiedesignen (Röding m.fl., 2022) och instrumentet (Reder m.fl., 2024). På det kommunala preventionssystemets nivå fann CTC-EFF-studien inga signifikanta effekter under observationsperioden fram till 2023; författarna tillskriver det implementeringsframsteg som bromsats av pandemin (Röding m.fl., 2026). Vad som påvisbart ökade var antalet implementerade evidensbaserade program (Decker m.fl., 2025) – inte, hittills, ungdomarnas beteende. En metaanalys av de tolv paren av orter finner samtidigt en positiv samlad effekt på införandet (g = 0,57) och tillskriver 40,5 % av variationen mellan orterna implementeringskvaliteten (von Holt m.fl., 2025; tills vidare ett konferensbidrag). De två står inte i motsättning: där CTC implementerades väl rörde sig något; i genomsnitt över alla orter, av vilka de flesta knappt kom framåt under pandemin, gjorde det inte det.
Prevention i proportion till behov har också en gräns. Den doserar på områdets nivå och minskar gradienten mellan bostadsområden; inom det belastade bostadsområdet förblir de mest belastade familjerna de svåraste att nå, eftersom självselektionen in i verksamheterna följer samma sociala gradient. Utan lättillgängligt och uppsökande arbete flyttar CTC preventionsdilemmat snarare än löser upp det (jfr Marmot Review, 2010). Slutligen förtjänar den grundläggande kritiken av riskfaktorparadigmet fortfarande att tas på allvar – att en syn centrerad på risk och program kan individualisera strukturella orsaker och stämpla unga (Haines & Case, 2008). Det dubbla fokuset på risk- och skyddsfaktorer gör sig inte av med den; den förblir en fråga för professionell reflektion.
Slutsats: att göra principerna operativa
CTC är ingen främmande kropp som det sociala arbetet låter sig pressas in i, utan ett arbetssätt ur de egna leden som förenar dess principer med en sällsynt vara: systematisk, områdesbaserad, datadriven och resultatorienterad styrning. Det tar på allvar svagheter som det sociala arbetet med barn och unga länge har pekat ut hos sig självt – effektgapet, stuprören mellan verksamheter, den datafattiga planeringen, preventionsdilemmat – och översätter professionens egna vägledande principer från programförklaring till prövbar praktik.
Det ansvarsfulla sättet att göra det är inte mekaniskt ”evidensbaserat” utan evidensinformerat: evidensen stödjer den professionella bedömningen utan att ersätta den. Om CTC är ”mer socialt rättvist” i sin verkan avgörs inte av effekternas mätbarhet utan av om det vidgar ungas verkliga möjligheter, måttstocken i capability-ansatsen (Otto & Ziegler, 2010). Europeisk evidens för beteendeeffekt och för kontinuitet återstår; till dess ligger CTC:s påvisade styrka i att metodiskt och tillförlitligt leverera just det som professionen mestadels bara har postulerat.
Referenser
Abimanyi-Ochom, J., Mihalopoulos, C., Toumbourou, J. W., Bailey, J. A., Hutchinson, D., Nguyen, P., & Le, L. K.-D. (2024). Australian Communities That Care (CTC) intervention: Benefit-cost analysis of a community-based youth alcohol prevention initiative. PLoS ONE, 19(12), e0314153. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0314153
Albus, S., Greschke, H., Klingler, B., Messmer, H., Micheel, H.-G., Otto, H.-U., & Polutta, A. (2010). Wirkungsorientierte Jugendhilfe: Abschlussbericht der Evaluation des Bundesmodellprogramms „Qualifizierung der Hilfen zur Erziehung“. Institut für soziale Arbeit (ISA).
Bauer, U. (2005). Das Präventionsdilemma: Potenziale schulischer Kompetenzförderung im Spiegel sozialer Polarisierung. VS Verlag für Sozialwissenschaften.
Birgel, V., Röding, D., & Walter, U. (2024). Community Capacity für Gesundheitsförderung: Ergebnisse der CTC-EFF-Studie. Public Health Forum, 32(3), 181–185. https://doi.org/10.1515/pubhef-2024-0071
Böhnisch, L. (1997). Sozialpädagogik der Lebensalter: Eine Einführung. Juventa.
Brender, R., Bremer, K., Kula, A., Groeger-Roth, F., & Walter, U. (2024). Evidenzregister Grüne Liste Prävention: Analyse der gelisteten wirksamkeitsgeprüften Programme. Das Gesundheitswesen, 86(7), 474–482. https://doi.org/10.1055/a-2308-7256
Budde, W., Früchtel, F., & Hinte, W. (Eds.). (2006). Sozialraumorientierung: Wege zu einer veränderten Praxis. VS Verlag für Sozialwissenschaften.
Catalano, R. F., & Hawkins, J. D. (1996). The social development model: A theory of antisocial behavior. In J. D. Hawkins (Ed.), Delinquency and crime: Current theories (pp. 149–197). Cambridge University Press.
Catalano, R. F., Berglund, M. L., Ryan, J. A. M., Lonczak, H. S., & Hawkins, J. D. (2004). Positive youth development in the United States: Research findings on evaluations of positive youth development programs. The ANNALS of the American Academy of Political and Social Science, 591(1), 98–124. https://doi.org/10.1177/0002716203260102
Chilenski, S. M., Frank, J., Summers, N., & Lew, D. (2019). Public health benefits 16 years after a statewide policy change: Communities That Care in Pennsylvania. Prevention Science, 20(6), 947–958. https://doi.org/10.1007/s11121-019-01028-y
Decker, L., von Holt, I., Ünlü, S., Walter, U., & Röding, D. (2025). Early effects of Communities That Care on the adoption and implementation fidelity of evidence-based prevention programs in communities: Results from a quasi-experimental study. Prevention Science, 26, 621–633. https://doi.org/10.1007/s11121-025-01823-w
Früchtel, F., Cyprian, G., & Budde, W. (2013). Sozialer Raum und Soziale Arbeit. Textbook: Theoretische Grundlagen (3rd ed.). Springer VS. https://doi.org/10.1007/978-3-531-19046-4
Gehne, D. H., & Schröpler, J.-P. (2020). Kommunales Präventionsmonitoring: Konzept – Umsetzungspotentiale – Alternativen (ZEFIR-Materialien, Vol. 8). ZEFIR, Ruhr-Universität Bochum. https://doi.org/10.46586/rub.zefir.159.135
Grunwald, K., & Thiersch, H. (2018). Lebensweltorientierung. In H.-U. Otto, H. Thiersch, R. Treptow, & H. Ziegler (Eds.), Handbuch Soziale Arbeit (6th ed., pp. 906–913). Ernst Reinhardt.
Haggerty, K. P., & Shapiro, V. B. (2013). Science-based prevention through Communities That Care: A model of social work practice for public health. Social Work in Public Health, 28(3–4), 349–365. https://doi.org/10.1080/19371918.2013.774812
Haines, K., & Case, S. (2008). The rhetoric and reality of the ‘risk factor prevention paradigm’ approach to preventing and reducing youth offending. Youth Justice, 8(1), 5–20. https://doi.org/10.1177/1473225407087039
Hawkins, J. D., & Catalano, R. F. (1992). Communities That Care: Action for drug abuse prevention. Jossey-Bass.
Herriger, N. (2014). Empowerment in der Sozialen Arbeit: Eine Einführung (5th ed.). Kohlhammer.
Hinte, W., & Treeß, H. (2014). Sozialraumorientierung in der Jugendhilfe: Theoretische Grundlagen, Handlungsprinzipien und Praxisbeispiele einer kooperativ-integrativen Pädagogik (3rd ed.). Beltz Juventa.
Kim, B. K. E., Gloppen, K. M., Rhew, I. C., Oesterle, S., & Hawkins, J. D. (2015). Effects of the Communities That Care prevention system on youth reports of protective factors. Prevention Science, 16(5), 652–662. https://doi.org/10.1007/s11121-014-0524-9
Kim, B. K. E., Oesterle, S., Hawkins, J. D., & Shapiro, V. B. (2015). Assessing sustained effects of Communities That Care on youth protective factors. Journal of the Society for Social Work and Research, 6(4), 565–589. https://doi.org/10.1086/684163
Kingston, B. E., Arredondo Mattson, S., Little, J. S., Steeger, C. M., Sigel, E. J., Carrillo, U. L., Bechhoefer, D., Argamaso, S., & D’Inverno, A. (2026). Effects of the Communities That Care (CTC) prevention system on youth violence outcomes in two violence-impacted Denver communities. American Journal of Criminal Justice, 51(1), 281–308. https://doi.org/10.1007/s12103-025-09811-0
Kuklinski, M. R., Oesterle, S., Briney, J. S., & Hawkins, J. D. (2021). Long-term impacts and benefit–cost analysis of the Communities That Care prevention system at age 23, 12 years after baseline. Prevention Science, 22(4), 452–463. https://doi.org/10.1007/s11121-021-01218-7
Luhmann, N., & Schorr, K. E. (1982). Das Technologiedefizit der Erziehung und die Pädagogik. In N. Luhmann & K. E. Schorr (Eds.), Zwischen Technologie und Selbstreferenz: Fragen an die Pädagogik (pp. 11–40). Suhrkamp.
Marmot Review. (2010). Fair society, healthy lives: The Marmot Review. Strategic review of health inequalities in England post-2010. Institute of Health Equity, University College London. instituteofhealthequity.org
Oelerich, G., & Otto, H.-U. (Eds.). (2011). Empirische Forschung und Soziale Arbeit: Ein Studienbuch. VS Verlag für Sozialwissenschaften.
Oesterle, S., Kuklinski, M. R., Hawkins, J. D., Skinner, M. L., Guttmannova, K., & Rhew, I. C. (2018). Long-term effects of the Communities That Care trial on substance use, antisocial behavior, and violence through age 21 years. American Journal of Public Health, 108(5), 659–665. https://doi.org/10.2105/AJPH.2018.304320
Otto, H.-U., Polutta, A., & Ziegler, H. (2009). Reflexive professionalism as a second generation of evidence-based practice. Research on Social Work Practice, 19(4), 472–478. https://doi.org/10.1177/1049731509333200
Otto, H.-U., Polutta, A., & Ziegler, H. (Eds.). (2010). What works – Welches Wissen braucht die Soziale Arbeit? Zum Konzept evidenzbasierter Praxis. Verlag Barbara Budrich.
Otto, H.-U., & Ziegler, H. (Eds.). (2010). Capabilities – Handlungsbefähigung und Verwirklichungschancen in der Erziehungswissenschaft (2nd ed.). VS Verlag für Sozialwissenschaften.
Raithel, J. (2011). Jugendliches Risikoverhalten: Eine Einführung (2nd ed.). VS Verlag für Sozialwissenschaften. https://doi.org/10.1007/978-3-531-94066-3
Reder, M., Runge, R. A., Schlüter, H., & Soellner, R. (2024). The German Communities That Care youth survey: Dimensionality and validity of risk factors. Frontiers in Public Health, 12, 1472347. https://doi.org/10.3389/fpubh.2024.1472347
Röding, D., Reder, M., Soellner, R., Birgel, V., Stolz, M., Groeger-Roth, F., & Walter, U. (2022). Evaluation des wissenschaftsbasierten kommunalen Präventionssystems Communities That Care: Studiendesign und Baseline-Äquivalenz intermediärer Outcomes. Prävention und Gesundheitsförderung, 18, 316–326. https://doi.org/10.1007/s11553-022-00972-y
Röding, D., von Holt, I., Decker, L., & Walter, U. (2026). Early effects of Communities That Care on system transformation: A non-randomized community trial in Germany. Prevention Science. https://doi.org/10.1007/s11121-026-01961-9
Rose, G. (1992). The strategy of preventive medicine. Oxford University Press.
Rowhani-Rahbar, A., Oesterle, S., Gause, E. L., Kuklinski, M. R., Ellyson, A. M., Schleimer, J. P., Dalve, K., Weybright, E. H., Briney, J. S., & Hawkins, J. D. (2023). Effect of the Communities That Care prevention system on adolescent handgun carrying: A cluster-randomized clinical trial. JAMA Network Open, 6(4), e236699. https://doi.org/10.1001/jamanetworkopen.2023.6699
Schubert, H., Veil, K., Spieckermann, H., & Abels, S. (2013). Evaluation des Modellprojektes „Communities That Care“ in Niedersachsen: Theoretische Grundlagen und empirische Befunde zur sozialräumlichen Prävention in Netzwerken. Verlag Sozial · Raum · Management.
Stövesand, S., Stoik, C., & Troxler, U. (Eds.). (2013). Handbuch Gemeinwesenarbeit: Traditionen und Positionen, Konzepte und Methoden. Deutschland – Schweiz – Österreich. Verlag Barbara Budrich.
von Holt, I., Decker, L., Ünlü, S., Walter, U., & Röding, D. (2025). Factors influencing the effectiveness of Communities That Care in Germany: A meta-analysis. European Journal of Public Health, 35(Suppl. 4), ckaf161.173. https://doi.org/10.1093/eurpub/ckaf161.173
Walter, U., Groeger-Roth, F., & Röding, D. (2023). Evidenzbasierte Prävention für die psychische Gesundheit von Kindern und Jugendlichen: Der Ansatz „Communities That Care“ (CTC) für Deutschland. Bundesgesundheitsblatt – Gesundheitsforschung – Gesundheitsschutz, 66(7), 774–783. https://doi.org/10.1007/s00103-023-03725-0
Wohlgemuth, K. (2009). Prävention in der Kinder- und Jugendhilfe: Annäherung an eine Zauberformel. VS Verlag für Sozialwissenschaften.