Ingen kan ensam ge ett barn allt det behöver, men varje vuxen som barnet möter kan ge något. Den sociala utvecklingsstrategin beskriver vad som gör skillnad: barn behöver möjligheter att vara med, färdigheter att ta vara på möjligheterna och bekräftelse för sina ansträngningar. Den här sidan visar hur det ser ut i vardagen och hur ett lokalsamhälle som arbetar med CTC kan förankra strategin i sina verksamheter.
Förstå
Barn tar till sig värderingarna hos de människor de känner sig knutna till, eftersom ett barn inte vill sätta relationen till någon som betyder mycket för det på spel. Anknytning går inte att beordra fram, men den växer pålitligt när tre saker kommer samman. För att den ska bli till gemensamma normer säger de vuxna vad som är viktigt för dem och lever själva efter det.
Till exempelAlla människor är lika mycket värdaBehandla varandra med respektHjälpa varandraLösa konflikter utan våldSäga sin mening och ta andras åsikter på allvarTa ansvarVad värderingarna knyter an till
Barnet har en verklig uppgift som gör skillnad för andra och får säga sitt i frågor som berör det. Uppgiften passar barnets ålder och mognad.
Vanligt misstag: Möjligheter betyder inte att barnen bestämmer allt. De vuxna sätter ramarna och lyssnar inom dem.
Innan barnet tar sig an en uppgift visar någon hur den går till, delar upp den i steg och övar tillsammans med barnet. Barnet märker att det klarar av den.
Vanligt misstag: En uppgift utan de färdigheter som krävs är ingen möjlighet utan en fälla. Ett barn som misslyckas för att ingen visade hur drar sig undan.
Återkopplingen säger vad barnet gjorde, kommer strax efteråt och handlar om ansträngningen, inte bara om resultatet. Även en hälsning, ett anslag på väggen eller en rad i veckobrevet till föräldrarna kan vara bekräftelse.
Vanligt misstag: Ett allmänt ”bra jobbat” till alla når ingen. Bekräftelse verkar när det enskilda barnet märker att den gäller just det.
Varför kedjan fungerar och hur den har beforskats: Den sociala utvecklingsmodellen →
De tre ingredienserna är inte förbehållna goda avsikter. Den som vill vinna ett barn för sin sak ger det en uppgift, lär det hur den görs och bekräftar insatsen. Så gör idrottsföreningar och skolor, men också ett kompisgäng där rökning eller vejpning hör till för att få vara med.
NormerHon tar till sig föreningens regler: spela schysst, kom i tid, se efter de små.
NormerHon tar till sig gängets regler: att vejpa är normalt, och de vuxna behöver inte veta något.
Det avgörande är alltså vem som står för ingredienserna. Ju fler vuxna i ett lokalsamhälle som medvetet erbjuder möjligheter, färdigheter och bekräftelse, desto fler grupper med sunda normer finns det för ett barn att knyta an till.
De nio värderingarna här är exempel, ingen fullständig lista. Några av dem är inte förhandlingsbara: människovärde, jämlikhet och skydd mot diskriminering gäller varje barn enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen), som alla länder i Europa har ratificerat, och de hör till de värden som Europeiska unionen vilar på (artikel 2 i fördraget om Europeiska unionen och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna). Vilka andra värderingar ett lokalsamhälle eller en verksamhet sätter i centrum avgör de själva. Skolan och ungdomsverksamheten har redan i uppdrag att förmedla värderingar: barnkonventionen anger utbildningens mål i artikel 29, och Europarådets ramverk om kompetenser för en demokratisk kultur (RFCDC) beskriver de värderingar, attityder och färdigheter som undervisning för demokrati bygger på.
Hänvisningarna är beröringspunkter, inte citat: ingen artikel uppmanar ordagrant barn att ”hjälpa varandra”, men var och en beskriver det mål som värderingen tjänar.
Indelningen i sorterar insatser efter risken i den grupp de vänder sig till. Den sociala utvecklingsstrategin ligger under nivåerna: den är främjande arbete för alla barn, oavsett hur stor risken är.
Strategin är alltså inget program som ersätter ett utprövat och verksamt program ur ett evidensregister. Programmen riktar sig mot lokalsamhällets prioriterade riskfaktorer; strategin ser till att även vardagen mellan programmen stärker banden. Handlingsplanen rymmer båda, sida vid sida.
Tillämpa
Strategin kräver ingen ny verksamhet. Den börjar i det som ändå händer: vid lunchen, vid läxläsningen, vid högläsningen. Välj en situation och se var de tre ingredienserna kommer in.
Barnen turas om att duka, tar själva mat och får en gång i veckan vara med och bestämma vad som ska stå på matsedeln.
En pedagog visar hur man bär en skål säkert och tar lagom stora portioner, och övar det med de nya barnen innan de gör det på egen hand.
Efter maten säger hon vad hon lade märke till: ”I dag tänkte du på alla, till och med på Mila som kom sent.”
Äldre barn förklarar en uppgift för yngre som de själva redan behärskar säkert.
Den som leder läxhjälpen visar hur man förklarar utan att avslöja svaret: ställa en fråga, ge en ledtråd, vänta.
Hon antecknar vem som har hjälpt vem och tar upp det när hon pratar med föräldrarna.
Barnen väljer den plats som stör dem mest och är med och planerar vem som tar vilken sträcka.
Innan dess lär de sig hur man plockar upp och sorterar skräp på ett säkert sätt, och vad man ska låta ligga.
Bostadsbolaget sätter upp ett foto med ett tack i trapphuset och nämner barnen som var med vid namn.
Barnet fyller själv i blanketten och väljer sin första bok.
Bibliotekarien visar hur man söker i katalogen, lånar en bok och förnyar lånet.
Vid nästa besök känner hon igen barnet och frågar hur boken var.
Rastvärdar från årskurs 4 lämnar ut lekmaterial och leder en lek för de yngre barnen.
En lärare övar med dem hur man förklarar regler och hur man löser en konflikt innan den växer.
På skolans gemensamma samling presenterar rektorn rastvärdarna och berättar vad som gick bra under deras vecka.
Barnet väljer boken, bläddrar och berättar hur historien skulle kunna fortsätta.
De vuxna pekar på ord och bilder, ställer frågor och låter barnet läsa enstaka ord.
De berömmer inte barnet för att det sitter still utan för idén: ”Det hade jag aldrig kommit på.”
Allt som ser ut som delaktighet är inte delaktighet. Roger Harts delaktighetsstege skiljer mellan åtta nivåer. På de tre nedersta är barnen bara med för syns skull; verklig delaktighet börjar på den fjärde. Välj en nivå för att se vad den innebär och hur nästa nivå skulle se ut.
Barn och unga startar ett projekt och tar medvetet in vuxna för att dra nytta av deras erfarenhet och inflytande. Besluten fattas gemensamt.
Exempel
Ungdomar vill ha en fotbollsplan i sitt område, bjuder in kommunens politiker och förhandlar med dem om platsen och reglerna.
Barn behöver inte alltid befinna sig högst upp på stegen. Hart betonar själv att det är valet som räknas: en aktivitet bör ge varje barn möjlighet till den högsta nivå som passar just det barnet i stunden.
Länk till den här nivånBarn och unga får idén och genomför den själva. Vuxna stöttar utan att bestämma riktningen.
Exempel
En grupp startar en leksaksbytardag; fritidsledaren ordnar lokalen och hjälper till när gruppen ber om det.
Ett steg längre
På nivå 8 skulle gruppen medvetet ta in vuxna, till exempel för att göra bytardagen känd i hela området, och fatta besluten tillsammans med dem.
Vuxna kommer med idén; besluten fattas tillsammans med barnen och ungdomarna.
Exempel
Fritidsgården planerar sitt sommarprogram i en grupp där ungdomar och personal har lika mycket att säga till om.
Ett steg längre
På nivå 7 skulle ungdomarna föreslå egna programpunkter och genomföra dem själva, med personalen i bakgrunden.
Projektet är de vuxnas, men barnen blir på riktigt tillfrågade om sina åsikter, förstår processen och får veta vad som blir av deras svar.
Exempel
Skolan frågar varje klass hur skolgården ska göras om, och förklarar efteråt vilka förslag som genomförs och varför andra inte gör det.
Ett steg längre
På nivå 6 skulle elever sitta med i planeringsgruppen och vara med och bestämma om ombyggnaden.
Vuxna delar ut rollen. Men barnen vet vad det handlar om, vem som har bestämt och varför; de har en verklig uppgift och deltar frivilligt.
Exempel
Äldre barn tar emot gästerna på sommarfesten och visar dem vägen. De vet varför det behövs och hade kunnat säga nej.
Ett steg längre
På nivå 5 skulle verksamheten i förväg fråga barnen hur festen ska gå till, och efteråt visa vilka idéer som togs tillvara.
Barn ser ut att få tycka till men har inget inflytande över frågan eller resultatet. Ofta har de valts ut av vuxna och talar inte för någon annan än sig själva.
Exempel
Två utvalda barn sitter i panelen på en preventionskonferens och läser upp en välkomsthälsning som vuxna har skrivit åt dem.
Ett steg längre
På nivå 5 skulle barnen först samla in synpunkter i sina klasser, presentera dem i panelen och senare få höra vad som blev av dem.
Barn finns där för att ge färg åt ett tillfälle: de sjunger, bär t-tröjorna, står med på bilden. Ingen påstår att de har varit med och format det, men ingen förklarar heller något för dem.
Exempel
På områdesfesten uppträder barngruppen för att det ser trevligt ut, och sedan skickas den vidare.
Ett steg längre
På nivå 4 skulle gruppen ha en verklig uppgift på festen, till exempel att ta emot gästerna, och veta varför den behövs.
Barn används för vuxnas syften. De vet inte vad det handlar om och får aldrig veta vad som blir av deras bidrag.
Exempel
Barnen målar affischer till en insamling som verksamheten ordnar, utan att veta vad pengarna ska gå till.
Ett steg längre
På nivå 4 skulle barnen veta vad insamlingen är till för, vem som har bestämt om den och varför deras affischer behövs, och de skulle vara fria att säga nej.
Ta en aktivitet som du regelbundet gör med barn och gå igenom den ingrediens för ingrediens. Till sist får du den ifyllda aktivitetsplaneraren som pdf.
Stannar i din webbläsare; ingenting skickas.
Stannar i din webbläsare; ingenting skickas.
Fyra frågor, en minut. Den som ställer dem en gång i veckan ser snart vilken ingrediens som får för lite utrymme i vardagen.
Vecka 43
Stannar i din webbläsare.
Möjligheter och bekräftelse betyder inte att man klarar sig utan regler. Barn behöver vuxna som säger vad som gäller och håller fast vid det. Det fungerar bra att ha några få konkreta regler för varje aktivitet, påminna om dem ofta och se till att de följs.
Vad som händer när en regel bryts bestäms i förväg, och barnet känner till det. Det är skillnaden mellan en konsekvens och ett straff: barnet kan själv påverka utgången. Och barn behöver betydligt mer återkoppling än vuxna, också när allt går bra.
Förankra
Den sociala utvecklingsstrategin kan byggas in i en CTC-process från början. Den börjar i områdesteamet självt och når via handlingsplanen ut till verksamheterna i lokalsamhället.
Alla ledamöter lär sig de tre ingredienserna och skriver en personlig plan för ett barn som de träffar regelbundet.
Områdesteamet går igenom ledamöternas personliga planer och samlar idéer för hur arbetet kan starta i lokalsamhället. En arbetsgrupp tar ansvar för det och för in befintliga insatser som främjar barns utveckling i resursinventeringen.
Förskolor, skolor, föreningar och andra verksamheter åtar sig i handlingsplanen att använda strategin i sitt arbete. För var och en av dem börjar därmed vägen i nio steg.
Strategin är lätt att förstå, och just därför underskattar många vad som krävs för att omsätta den i praktiken. Implementeringsforskningen visar att en bra utbildning i sig förändrar beteendet ganska lite. Den ger resultat när fem länkar håller ihop. Saknas en av dem brister kedjan.
Alla fem länkar håller. Så når strategin ut i vardagen.
När en verksamhet har gjort ett åtagande i handlingsplanen följer en utbildare den genom nio steg, från den första kontakten till den årliga uppföljningen. Erfarenheten visar att tre av stegen avgör om arbetet lyckas.
Utbildningstillfällena leds av yrkesverksamma som själva har deltagit i en utbildning och gått en utbildarutbildning. De första gångerna leder de tillsammans med en erfaren utbildare, därefter håller de flera tillfällen om året och deltar i regelbundna fortbildningsträffar.
Strategin vilar på den sociala utvecklingsmodellen, en av de mest noggrant prövade teorierna inom preventionsforskningen. I Seattle Social Development Project fick lärare, föräldrar och elever i grundskolans första årskurser utbildning enligt modellen; vid 21 års ålder klarade sig deltagarna märkbart bättre i skola eller arbete och mådde psykiskt bättre än en , medan skillnaderna i brottslighet och bruk av alkohol och droger var mindre. Studien var kontrollerad men inte randomiserad.
För Communities That Care som helhet visade en i 24 lokalsamhällen i USA mindre problembeteende i CTC-lokalsamhällena. Resultaten gäller det system som strategin ingår i, inte strategin ensam. Hur mycket den bidrar på egen hand har inte undersökts separat. Även erfarenheterna från Malmö bygger på en okontrollerad utvärdering.
Idén bakom strategin kommer från Hawkins och Catalanos sociala utvecklingsmodell. Den här sidan och arbetsbladen är nyskrivna av FINDER Akademie, med inspiration från det utbildningsmaterial som Birgitta Månsson och Sara Heide har tagit fram för CTC i Sverige. Båda sitter i styrelsen för Prevention Sverige (öppnas i ett nytt fönster), ett svenskt institut för tillämpad preventionsvetenskap.
Fyra mallar för arbetet i verksamheter, att skriva ut eller spara som pdf. Aktivitetsplaneraren och veckologgen kan också fyllas i direkt här på sidan.
För en aktivitet som du regelbundet gör med barn: hur gör du dem delaktiga, vad behöver de kunna, och hur bekräftar du deras ansträngningar?
Personal i förskola, skola, föreningsliv och fritidsverksamhet
Kan också fyllas i online
Håller fast vad verksamheten vill uppnå, hur utbildningen ska gå till och vem som följer upp arbetet efteråt. Underlaget för steg 3 till 8.
Utbildare och kontaktpersoner i verksamheter
Fyra frågor för varje vecka, ifyllda på en minut. Efter några veckor syns det vilken ingrediens som får för lite utrymme i vardagen.
Alla som regelbundet arbetar med barn
Finns också som veckokoll online
Fyra kort per ark, receptet på framsidan och veckokollen på baksidan. Skriv ut dubbelsidigt och klipp vid markeringarna.
För utbildningstillfällen och personalens namnbrickor
Det fullständiga utbildningsmaterialet, med handledning för utbildare, presentationer och affischer, får deltagarna i samband med utbildningen. Fråga om utbildning i ditt land
Fler frågor om CTC besvaras på sidan med alla frågor.
Nej. Strategin är ett arbetssätt med ett enkelt mönster som vuxna bygger in i det de redan gör: låta barnen vara delaktiga, ge dem de färdigheter som behövs och bekräfta deras ansträngningar. Den har ingen fast manual, inget bestämt antal tillfällen och ingen egen målgrupp, och därför finns den inte heller med i evidensregistren.
I CTC-processen kompletterar den de program som ett lokalsamhälle väljer för sina prioriterade . Programmen arbetar mot bestämda mål; strategin ser till att vardagen i förskola, skola, föreningsliv och bostadsområde drar åt samma håll. Handlingsplanen rymmer båda.
För alla åldrar. De tre ingredienserna gäller fyraåringen som hjälper till att duka lika mycket som tonåringen som tränar yngre barn i idrottsföreningen. Det som förändras med åldern är formen: hur mycket inflytande ett barn klarar av, vilka färdigheter det ännu behöver lära sig och vilken sorts bekräftelse det upplever som äkta.
Utbildningen anpassas därför oftast separat för förskola och för skola. Delaktighetsstegen hjälper till att bedöma vilken grad av delaktighet som passar en viss åldersgrupp.
Utbildningstillfällena leds av yrkesverksamma som själva har utbildats och gått en utbildarutbildning. De första gångerna leder de tillsammans med en erfaren utbildare, därefter utbildar de regelbundet och deltar i fortbildningsträffar, så att kvaliteten blir densamma i alla verksamheter.
Framför allt behöver en verksamhet en kontaktperson som har ledningens stöd. Med den personen går utbildaren igenom introduktionsplanen och kommer överens om vem som deltar, hur arbetet knyts till befintliga rutiner och vem som följer upp det. Ett utbildningstillfälle tar oftast två och en halv till tre timmar, kortversionen omkring 45 minuter.
På kort sikt genom att titta på genomförandet: planerar verksamheterna sina aktiviteter med de tre ingredienserna, för personalen veckologgen, rapporterar verksamheterna vid den årliga uppföljningen? De frågorna kan ett besvara självt.
På lång sikt syns det i . Den mäter bland annat om unga upplever att de får möjligheter att vara delaktiga, och bekräftelse för det, i familjen och i skolan. Det är precis de som strategin vill stärka. Förändringar blir synliga över flera enkätomgångar, inte efter ett år.
Varför anknytning verkar: kedjan från de tre villkoren till beteendet, enligt Hawkins och Catalano.
Erfarenheter från en svensk stad där fler än 3 000 vuxna utbildades, och vad det ledde till.
Roller, steg och delmål från det första samtalet till handlingsplanen.
Det amerikanska registret över testade program för barn och unga, som drivs av Institute of Behavioral Science vid University of Colorado Boulder. Det certifierar på tre nivåer. Promising kräver en randomiserad kontrollerad studie eller två kvasiexperimentella utvärderingar, med en genomgående positiv effekt och inga tecken på skada. Model lägger till ytterligare en högkvalitativ studie och minst en uppföljning tolv månader eller mer efter insatsens slut. Model Plus lägger till en replikering utförd av forskare utanför utvecklarens eget team. Det är dessa evidensstandarder som CTC European Networks granskning tillämpade när den bedömde europeiska program för Xchange.
En observationsdesign: en grupp följs över tid och delas sedan in efter om den fick programmet eller inte; ingen lottas. En prospektiv kohort börjar observationen i nutid och löper framåt, en retrospektiv arbetar sig igenom ett händelseförlopp som redan är avslutat. Eftersom grupperna kan skilja sig åt redan från början är risken för dolda störfaktorer högre än i en randomiserad studie.
CTC-processens arbetande organ: yrkesverksamma som driver skolor, fritidsgårdar, familjestöd och föreningar, tillsammans med boende och, helst, unga själva. Områdesteamet läser områdesprofilen, sätter prioriteringar och väljer programmen. Det är skilt från ledningsgruppen av nyckelpersoner, som ger mandatet och resurserna. Kallas community board i USA, Gebietsteam i Tyskland och områdesteam i den svenska CTC-praktiken.
Den tradition inom socialt arbete som handlar om att göra det möjligt för boende och lokala institutioner att själva identifiera och möta sina behov, i stället för att få tjänster levererade till sig. CTC:s upphovsmän placerar uttryckligen arbetssättet i den traditionen: lokalsamhället samlar in sina egna data, sätter sina egna prioriteringar och äger sin egen plan. Kallas community organising i USA och Gemeinwesenarbeit i tyskspråkiga länder.
Den randomiserade kontrollerade studie som lade grunden för evidensen för CTC. Den inleddes 2003, parade ihop 24 mindre orter i sju amerikanska delstater och lottade en ort i varje par till CTC, och följde över 4 400 unga från tio års ålder in i vuxenlivet. Unga i CTC-orterna började använda alkohol och droger senare, uppvisade mindre brottslighet och våld, och skillnaderna bestod till 21 års ålder.
Hur säkert ett påstående om en effekt är, inte hur stor effekten visar sig vara. GRADE beskriver detta som tilltron till en effektskattning och graderar den efter hur troligt det är att ytterligare forskning skulle ändra den tilltron. Grüne Liste Prävention bedömer tillförlitligheten separat från studiedesignen och låter den bero på gruppstorlekar, antalet studier och om det finns resultat från det tyska språkområdet.
Den grupp som inte får programmet och som därmed visar hur deltagarna sannolikt hade utvecklats utan det. Det måttet kan aldrig observeras, bara skattas; effekten är skillnaden mellan vad som faktiskt hände och vad som skulle ha hänt utan insatsen. Utan en jämförelsegrupp förblir det öppet om en förändring beror på programmet eller på mognad, tidigare erfarenheter och samtidiga influenser.
Fyra nivåer i stället för uppdelningen mellan verksamt och overksamt: ett program beskrivs först bara, blir sedan teoretiskt underbyggt, får därefter stöd av första indikationer från praktiken och slutligen av kausal evidens. Ju lägre nivå, desto friare kan utvärderingsdesignen väljas; för ett kausalt påstående kommer bara designer som medger ett sådant i fråga. Grüne Liste Präventions bedömningsschema följer den här modellen.
Ett mått på hur stor en skillnad är, oberoende av urvalets storlek. Det vanligaste inom prevention är Cohens d: skillnaden mellan medelvärdena, delad med spridningen. Till skillnad från ett p-värde säger en effektstorlek något om effektens omfattning och gör studier jämförbara med varandra; Grüne Liste Prävention kräver därför att den redovisas i studier med kontrollgrupp.
En förnyad mätning som görs efter att ett program har avslutats. Den visar om en effekt består eller bara syntes medan insatsen pågick. Standarderna från Society for Prevention Research kräver minst en långtidsmätning på rimligt avstånd från insatsens slut och betraktar sex månader som ett rimligt minimum; Grüne Liste Prävention använder samma intervall och förväntar sig att minst en positiv effekt kvarstår då.
Det tyska registret på nätet över effektivitetstestade preventionsprogram, som förvaltas av delstaten Niedersachsens brottsförebyggande råd (Landespräventionsrat Niedersachsen), med de risk- och skyddsfaktorer varje program riktar in sig på. Tyska CTC-lokalsamhällen väljer testade program därifrån i fas fyra. Registret finns bara på tyska.
De personer i ett lokalsamhälle som kontrollerar budgetar, utformar policy och kan binda sin organisation: kommunstyrelsens ordförande eller kommunchefen, polischefen, skolförvaltningens chef, samt ledare inom hälso- och sjukvård, näringsliv, trossamfund och medier. De ger CTC-processen dess mandat och dess resurser, de rekryterar områdesteamet och håller det och samordnaren ansvariga, och de håller arbetet vid liv bortom en enskild finansieringsperiod. Arbetsfördelningen är själva poängen: områdesteamet gör analysen, prioriteringen och planeringen, nyckelpersonerna gör det arbetet möjligt och agerar på det som rekommenderas.
Ett program är manualiserat när en skriftlig handlingsanvisning fastställer vad som sker, när och med vem; bara det gör det repeterbart på andra platser och över huvud taget testbart. Hur noga anvisningen följs är en del av det som avgör framgången: en genomgång av närmare 500 studier fann effekter minst två till tre gånger så stora där genomförandet var noggrant. Grüne Liste Prävention kräver därför tillgängliga manualer, utbildning och instrument för kvalitetskontroll.
Den statistiska sammanvägningen av resultaten från flera studier av samma fråga till en gemensam skattning; Gene Glass införde termen 1976 för analysen av en stor samling resultat från enskilda studier. Varje studie viktas, som regel efter hur precist den mätte, och resultatet redovisas med ett konfidensintervall och med ett mått på hur mycket studierna skiljer sig från varandra. En metaanalys kan inte reparera de studier den sammanställer: där den primära evidensen är tunn, ensidig eller hämtad från en annan miljö ärver den sammanvägda siffran allt detta.
Den geografiska enhet som en CTC-process arbetar i. Inte en administrativ gräns utan det område vars invånare delar skolor, verksamheter och vardagsliv, och vars yrkesverksamma känner varandra. Att välja det rätt spelar roll: ungdomsenkätens område och insatsområdet måste sammanfalla, annars slutar det med att koalitionen agerar på en profil som området inte känner igen sig i. Kallas Sozialraum på tyska.
Ett synsätt som betraktar tonåren som en period av växande som ska stödjas, snarare än en uppsättning problem som ska förebyggas, och som arbetar med kompetens, självförtroende, samhörighet, karaktär och förmågan att bidra. Det delar sina teoretiska rötter med CTC i den sociala utvecklingsmodellen, och det är i CTC:s betoning av skyddsfaktorer som de två möts.
Den andel av en population som uppvisar ett kännetecken vid en tidpunkt eller under en given period, till exempel andelen femtonåringar som druckit alkohol under de senaste trettio dagarna. Prevalens räknar de fall som finns, så den beror både på hur många nya fall som uppstår och på hur länge vart och ett varar; incidens räknar bara de nya fallen under en period. En insats som förkortar ett förlopp sänker prevalensen utan att ändra incidensen, vilket är skälet till att preventionsstudier redovisar de två måtten separat.
En klassificering efter målgrupp, inte efter tidpunkt. Universella insatser riktar sig till en hel population utan att någon individuell risk har fastställts; selektiva riktar sig till undergrupper vars risk är märkbart högre än genomsnittet; indikerade riktar sig till enskilda unga som visar första tecken som ännu inte motiverar en diagnos. CTC arbetar universellt och selektivt.
En klassificering efter vid vilken tidpunkt man ingriper. Primärprevention sätter in innan en störning uppstår och minskar antalet nya fall; sekundärprevention förkortar förlopp som redan har börjat, genom tidig upptäckt och behandling; tertiärprevention minskar de men en störning lämnar efter sig. Bara program för primär- och sekundärprevention tas upp i Grüne Liste Prävention, eftersom det stämmer med CTC:s inriktning.
Förhållanden som minskar sannolikheten för problembeteenden och främjar en sund utveckling: starka band till familj, skola och lokalsamhälle, tydliga normer, möjligheter att bidra, färdigheterna att ta vara på dem och bekräftelse för att göra det. I den sociala utvecklingsmodellen är de vad anknytning består av. Att stärka skyddet räknas lika mycket i CTC som att minska risken.
En design med jämförelsegrupp men utan slumpmässig fördelning: vem som får programmet följer av praxis. Ute i fält är detta ofta det enda genomförbara alternativet, men det kräver extra försiktighetsåtgärder som flera mättillfällen, statistisk kontroll eller en stegvis införandeplan, eftersom program- och jämförelsegrupperna kan skilja sig åt systematiskt.
En studie där deltagarna lottas till programmet eller till jämförelsevillkoret. Eftersom slumpen gör grupperna jämförbara i genomsnitt kan en skillnad vid studiens slut lättare tillskrivas programmet än redan existerande skillnader. Standarderna från Society for Prevention Research kräver, för ett uttalande om verkan, minst två metodologiskt rigorösa studier med genomgående positiva resultat och minst en signifikant långtidsmätning.
Förhållanden i en ung människas familj, skola, kamratgrupp eller bostadsområde som ökar sannolikheten för problembeteenden som bruk av alkohol och droger, våld, brottslighet eller att lämna skolan i förtid. Många verkar på flera utfall samtidigt. CTC mäter dem lokalt genom ungdomsenkäten och ber lokalsamhället att prioritera de mest förhöjda.
Aaron Antonovskys fråga om vad som håller människor friska, i motsats till vad som gör dem sjuka. Dess centrala idé, en känsla av sammanhang (KASAM) byggd av begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet, motsvarar nära de skyddsfaktorer som CTC arbetar med. Begreppet är vitt spritt inom europeiskt hälsofrämjande arbete och mindre vanligt i den amerikanska preventionslitteraturen.
Ett fynd kallas signifikant när data skulle vara tillräckligt osannolika under antagandet att det inte finns någon skillnad; den vanliga gränsen är fem procent. American Statistical Association påpekar att ett p-värde varken mäter en effekts storlek eller ett resultats betydelse, och att vetenskapliga eller policyrelaterade slutsatser inte bör bero på om det understiger ett gränsvärde.
Ett utskrivet antagande om hur ett program verkar: vilka steg som leder från insatsen via delutfall till det avsedda målet, och vilka villkor som måste gälla längs vägen. Den utarbetas före genomförandet tillsammans med de inblandade och avgör vad som senare ska mätas. I Grüne Liste Prävention räknas en förändringsteoristudie som en utvärderingsnivå på en stjärna: den prövar den antagna effektkedjan, inte effekten mot en kontrollgrupp.
Frågan om ett program som utvecklats på annat håll också fungerar här. Det finns en spänning mellan trohet och passform: en stel överföring missar målgruppen, en fri anpassning kan ta bort just de ingredienser som fungerade, och balansen kan bara hittas medvetet och dokumenterat. Grüne Liste Prävention graderar överförbarheten efter antalet studier från det tyska språkområdet, i fyra steg från given till oklar.
Det standardiserade, anonyma frågeformulär som ett CTC-lokalsamhälle riktar till skolelever, som regel mellan elva och sjutton år, för att mäta risk- och skyddsfaktorerna i sina egna bostadsområden. Svaren redovisas för ett område eller en årskull, aldrig för en individ eller en klass, och profilen de ger upphov till är det som fas tre omvandlar till en kort prioriteringslista. Nationella anpassningar översätter skalorna, tar bort frågor som inte är relevanta och testar om dem: den tyska versionen bekräftades vara i huvudsak endimensionell och giltig mot rapporterat våld, brottslighet, substansbruk och depressiva symtom.